England - en liten tankeställare

Har någorlunda precis anlänt från England till den hårda vardagen, som spöke.

England var precis allt som jag behövde. Glatt, ledigt, inget ansvar, fest, shopping och söta killar att se på. Men det var också en tankeställare...
På planet till England träffade jag en trevlig tös, Åsa, hon hade bott i England i ett år nu och allt som hon egentligen hade att säga var hur nära England är men ändå så långt borta. Hur vi i Sverige har det så bra och hur skillnaden i England var så stor. Det enda som hon kunde komma på som var bättre i England var att man lättare får jobb (att du sedan i London måste ha tre jobb för att överleva bryr vi oss inte om).
Jag lyssnade väll med ett halvt öra på hennes visdomsord. Som en turist med öppna och nyfikna ögon spatserade jag på Englands gator. Sedan slog det mig, hur glad jag var att vara Svensk och Europeisk.
Jag pratade med en kille från Turkiet som studerade och jobbade i North Hampton. Han berättade för mig att för folk utanför EU kostar det 8000 pund att få ansöka till att studera i England.
I familjen, där min vän ar aupair, såg jag skillnaden i familjestrukturen. Hur frun var en glad och diskuterande kvinna då mannen var på jobbet. Hur hon vid hans närvaro nästintill bad om ursäkt för att hon hade en åsikt. Jag märkte av hur barnen tassade på tå för sin far.

De sista dagarna kunde jag inte vänta på att få komma hem, till min familj, vänner, pojkvän. Ja till och med jobbet. På planet hem pratade jag med fler svenska kvinnor som varit på semester. Och alla hade vi en sak gemensam.

Vi hade haft kul men nu ville vi hem!