Fint besök

Jag kan nu stolt meddela att jag för första gången (förhoppningsvis inte sista) vunnit i TP mot min kära familj! Jag låg under med tre tårtbitar men kom ikapp och innan de hunnit säga "Emma, vi dyrkar dig" hade jag brutalt krossat dem. Så gott det kändes. En känsla som jag aldrig vill glömma eller tappa!! Om ni tror mig, här har ni bildbeviset:


Där är min kaka! Se hur besviken mamma är!

De dagar som jag fick spendera med Magnus var underbara! Att få mysa och ta det lugnt, bara vi två. Det var allt jag kunde önska mig. Jag önskar bara att det varit fler dagar

Visst är han väll söt!
Belevrat besök, men nu är det slut på det roliga. Så kommer vardagen in igen. Det är konstigt, en vecka full av liv och härliga kvällar, med både Magnus, mamma, Janne och Anna. Men nu e det klart och slut. Det blev alldeles för tyst i lägenheten, så jag har nu möblerat om!! Är faktiskt riktigt nöjd med mitt resultat. Men vad ska jag göra nu??

Tänk vad en död kan göra ont

Tänk vad en död kan göra ont.

Härromdagen fick jag reda på att en av gammeltanterna i familjen gått vidare. Det känns naturligtvis jättetråkigt och sorgligt, men framför allt är jag ledsen för min "styvpappa" och hans syster som måste ta tag i den hårda och svåra biten som kommer när det är döden inträffar. Men konstigt nog så är det inte just denna död som gör att mitt hjärta gråter.
Det är Patrik. Som för 4 år sedan vid denna tiden kämpade som 19 åring mot en cancer som han inte kunde vinna över. Han var min bästa kompis, den som verkligen förstod mig och visste det mesta som fanns att veta om mig. Det var jag, Patrik och Martin som var de rätta för varandra. När han lämnade mig för att dra vidare så brast jag. Jag gick sönder från topp till tå. Varje dag som går försöker jag lappa ihop de spillrorna som han lämnade. Men varje dag gör det lika ont som den dagen.
Så när ska det sluta? När ska smärta sluta skada mig?
Någon gång måste det ju ta slut, eller?
Men jag minns alla våra tankar, drömmar och allt som han planerat att göra med sitt liv och det tog slut. Jag minns vilken underbar människa han var. Jag minns allt som han lärde mig och jag minns allt som han stod ut med. Vilka utbrott, vilket humör, vad jag än slängde mot honom så stod han stadigt kvar. Han backade aldrig och jag kan inte släppa honom. Och varför skall jag? Han var min bästa vän! Men när tar smärtan slut??

Imorgon kommer Magnus! Och om sex dagar kommer familjen! Oj, va vi ska ta hand om varandra!

Så, nu har jag klarat av två salstentor

Så, jag har nu klarat av två salstentor.

Vad hade kunnat tro det? Ja, jag ska inte hoppa allt för högt. Jag vet ju faktiskt inte om jag fått godkänt och på riktigt klarat dem. Men ja håller tummarna och just nu är det faktiskt inte det som är det viktiga. Det viktiga är att de båda är avklarade och att jag nu kan lägga min koncentration på annat. Men vad? Ska jag vara fullkomligt ärlig så bygger ju mitt liv i Östersund på pluggandet. Ja, naturligtvis på träningen också! Vilken tur att det efter en kurs, med en gång kommer en ny. Så att man aldrig slipper vara utan några sköna intelligenta böcker!

Jag firade mitt brillianta avklarande av tentan med lite afrodans med Elisabeth. Det finns inte mycket härligare än att få slänga på kroppen utan någon som helst kontroll! Efter dansen bjöd jag hem Elisabeth och Idel för lite vin och melodifestival. Det hela resulterade i lite melodifestival, mycket prat, mycket skratt och mycket vin! Men det var härligt att återigen få vara social och vissa vännerna att man fortfarande lever..

Nu börjar nerräkningen till när Magnus kommer upp. 6 dagar kvar...