Tänk vad en död kan göra ont

Tänk vad en död kan göra ont.

Härromdagen fick jag reda på att en av gammeltanterna i familjen gått vidare. Det känns naturligtvis jättetråkigt och sorgligt, men framför allt är jag ledsen för min "styvpappa" och hans syster som måste ta tag i den hårda och svåra biten som kommer när det är döden inträffar. Men konstigt nog så är det inte just denna död som gör att mitt hjärta gråter.
Det är Patrik. Som för 4 år sedan vid denna tiden kämpade som 19 åring mot en cancer som han inte kunde vinna över. Han var min bästa kompis, den som verkligen förstod mig och visste det mesta som fanns att veta om mig. Det var jag, Patrik och Martin som var de rätta för varandra. När han lämnade mig för att dra vidare så brast jag. Jag gick sönder från topp till tå. Varje dag som går försöker jag lappa ihop de spillrorna som han lämnade. Men varje dag gör det lika ont som den dagen.
Så när ska det sluta? När ska smärta sluta skada mig?
Någon gång måste det ju ta slut, eller?
Men jag minns alla våra tankar, drömmar och allt som han planerat att göra med sitt liv och det tog slut. Jag minns vilken underbar människa han var. Jag minns allt som han lärde mig och jag minns allt som han stod ut med. Vilka utbrott, vilket humör, vad jag än slängde mot honom så stod han stadigt kvar. Han backade aldrig och jag kan inte släppa honom. Och varför skall jag? Han var min bästa vän! Men när tar smärtan slut??

Imorgon kommer Magnus! Och om sex dagar kommer familjen! Oj, va vi ska ta hand om varandra!