Visst gör det ont när knoppar brister

Visst gör det ont när knoppar brister, skrev en gång en klok kvinna.
Jag undrar vad Karin menade med knoppar. Jag vet hur ont det gör när vänner sviker, ändrar sitt beteende. När mäniskor som man trodde man kunde lita på, öppna sig för, blir falska och kan gå så långt att vilja (medvetet eller ej) såra en djupt. Det gör så ont. Det är en av de personerna som du lämnat ut så mycket av ditt liv till och så märker du att det vänds mot dig. Men det som skapar mest värk i hjärteroten är nog att den du trodde dig känna så väl inte alls är den man trodde. Jag undrar så om det var det Karin menade med knoppar? Men hur får hon knoppar att bli vänner, eller ex-vänner?

Det är när sådant händer som man börjar fundera över alla ens vänner och hur man ska kunna lita på dessa. Hur kan någon garantera att dessa inte ska vända sig mot en, precis som den förra? När sådana funderingar kommer upp då är det jag som tar upp mina underbara minnen om hur de stöttat mig i alla lägen. Hur lätt man kan slänga käft med varandra och hur underbar det är efter att man rett ut ett bråk. Jag vet att de aldrig skulle berätta något "hemlighets stämplat" oavsett hur vi bråkar och ställer till det. Då man ses igen efter en längre tidsuppehåll och allt är precis som det var senast man träffades, då vet man att det man har är speciellt.

De få gånger man går på en nitlott i vänskapslotteriet, resulterar bara i att man ännu mer uppskattar vinstlotterna!

Pollen och sjukvård

Solen skiner, himlen är vackert blå och vinden är frisk. Men med den kom också pollen!
Jag nyser och fnyser, hustar och prustar. Jag har nu i två dagar somnat runt ett-tiden på dagen och resterande tid är jag utslagen. Det är inte lätt att vara allergisk på våren men jag hoppas snart få tag på min kära allergiläkare som är så godhjärtad att han har telefontid mellan tio och tolv. Han måste även var en väldigt upptagen man, min allergiläkare, då det under den tiden är upptaget oavbrutet. Så än så länge får jag väll stå ut med rinnandet ur ögon och näsa.

Men helt synd är det ju inte om mig. Jag befinner mig hemma i mitt kära Göteborg och blir omhändertagen av mamma och Magnus. Det är nog faktiskt så att jag kan tänka mig att stå ut. Mer synd är det nog om mamma då, som fortfarande går och väntar på sin steloperation. Jag har som astmatiker aldrig mötts av något förhinder, eller någon väntan, av sjukvården. Det hela med mamma har nu gett mig en tankeomställare. Jag vet att vi i Sverige har en av världens bästa sjukvård men räcker det om människor i sin bästa yrkesålder är sjukskrivna i flera år. När det kanske egentligen skulle räcka med sex månader.

Politikerna i sjukvårdsnämnden i Göteborg, skärpning!

Ta tag i problemen!!!

Håll i dig Göteborg!!

7:00 i morse steg jag av det berömda nattåget mellan Göteborg och Östersund.

Vilken hemsk känsla det var att lämna mitt Göteborg, Magnus och familjen. När jag slog mig ner på sätet som skulle vara mitt under de tolv kommande timmarna, låg tårarna tunga bakom ögonlocken. Det kan ha berott på att jag inte fick något skönt avsked av Magnus, några snabba pussar två minuter innan tåget lämnade perrongen. Tänk att man inte har en aning om vilken kärlek mitt lilla hjärta hyser till en staden förrän man inte längre bor i den. Jag saknar gatorna, livet, caféerna och alla som jag känner.
Så jag har nu bestämt mig för att ta det stora steget och flytta hem igen!!

SÅ HÅLL I DIG GÖTEBORG!! SNART KOMMER JAG!!!!